Samma sak med ”riktad datalagring”. Syftet med den måste rimligen vara att komma till rätta med de problem som föranlett den, inte att identifiera vardagssituationer på olika orter som så ”problematiska” att man kan permanenta datalagringen, samtidigt som man inte lyfter ett finger för att åtgärda sagda ”problem” då de nu blivit en politisk tillgång som kan sättas in på databanken och ge långsiktig avkastning. ”En lösning i desperat jakt på ett problem”, som det brukar heta. Eller jämför med MAGA-partiets selektiva framhävande av ”invandringsproblemet” i USA närhelst det kan användas som slagträ gentemot deras politiska motståndare.
Sedan har vi det där med åtgärder mot kollektiva beteenden, som exempelvis spridning av ”appar” via ”appstores”. Bådadera är abstrakta företeelser, skapade av tänkande människor för att de fyller någon funktion i tillvaron (i detta fall att skicka meddelanden till andra). Oavsett om politikern tänker sig ett renodlat förbud eller något lindrigare slag av hinder mot spridningen i fråga, så bottnar feltänket i bristande föreställningsförmåga om alternativa beteenden. Genom att fokusera på ”appar” och ”appstores” så missar man i princip allting annat som skulle kunna användas för att skicka meddelanden.
”Vi börjar med den vanligaste spridningen, sedan får vi se om ytterligare åtgärder kan bli aktuella” hör jag utredaren motivera halvmesyren med. Men hallå? Om syftet är att lagra data från just ”appar”, då finns det väl ingen anledning att ge sig på någon annan meddelandekanal senare, t.ex. ”ippar” som sprids via ”ippstores”? Att punktmarkera enstaka mentala abstraktioner i takt med att de tänks ut är ett om möjligt ännu mer hopplöst företag än det var för Karl XIV Johan att i tur och ordning dra in utgivningsbevisen för Aftonbladet, Det andra Aftonbladet, Det tredje osv upp till det tjugofjärde Aftonbladet (eller hur långt Hierta nu hann i numreringen innan kungen gav upp).
Om syftet är att komma åt själva meddelandeutväxlingen, fokusera då på den, och inte på några ”appar” som råkar vara det vanligaste sättet att utväxla dem just den här veckan. Kräv helt enkelt att inga meddelanden utväxlas, i elektronisk eller annan form, såvida inte rapport om varje meddelande tillställs den myndighet som regeringen utser. ”Men det vore ju politiskt omöjligt?” Javisst, så då är lösningen att låta bli att göra det över huvud taget, inte att göra det i begränsad grad, där själva begränsningskriteriet definieras av kollektivets agerande innan regleringen infördes. Ett rättsvidrigt tvångsmedel blir inte acceptabelt bara för att det görs tekniskt meningslöst och ineffektivt för sitt avsedda syfte.
Man kan lika gärna försöka dämma upp en fjällbäck genom att banka ned en decimetertjock, tre meter hög träpåle mitt i bäckfåran och hoppas att vattnet inte ska hitta en väg runt detta hinder. Eller dämma upp enbart vänstra sidan av en bred norrlandsälv för att man bara behöver hälften så mycket el som en hel kraftverksdamm skulle ge…
Men så långt vill inte utredaren tänka. Utan dylik verklighetsförankring kan man, om man exempelvis vill begränsa mängden biltrafik i city, stänga av den mest trafikerade tillfartsleden och göra gågata av den, men låta de mindre sidogatorna förbli farbara; all tillgänglig statistik visar nämligen att det är en obetydlig minoritet av bilisterna som använder dem. De skyltas hädanefter som ”Huvudled” med tilläggstavla ”Gäller endast utryckningsfordon, kollektivtrafik och livsmedelstransporter”.
